Det blev en lång dag i onsdags.
Resan mot Europa för IFK Uddevalla Futsal började klockan ett, i ett villakvarter i Torslanda. En snurrig kommentator sprang runt och försökte försäkra sig om att allt fanns med och att inget glömts bort. Plötsligt kommer det en norrländsk målvaktstränare och det blir genast ännu mer snurrigt. Han skall vara med i tv, men har glömt skjortan hemma. Snabbt får han en skjorta som passar, men den snurriga kommentatorn är inte klar.
Ja, för er som inte förstått än, så är jag den snurriga kommentatorn och målvaktstränaren är Andrés Moncada. Tillsammans började vi vår nio mil långa resan till Uddevalla, fulla av förväntan. Frågan var vilka som var mest nervösa, Uddevallaspelarna eller jag och Andrés. Han skulle värma upp målvakterna medan jag skulle försöka berätta vad som hände på planen. Först på engelska, sedan på svenska.
Medan jag skriver detta inlägg, är den första dagen avklarad och färden mot Uddevalla har än en gång startats. Denna gången med Andrés vid ratten och jag i passagerarsätet. Jag får nästan känslan av att vi är ett gammalt par, så som vi småretar varandra. Det mest komiska måste dock vara att vi insett en stor skillnad mellan oss båda. När Andrés blir nervös vill han lyssna på musik. När jag blir nervös vill jag ha det tyst. Det blir lite av ett problem när man sitter i en bil och Andrés saknar hörlurar.
LÄS ÄVEN: Regensburg nollade FC Encamp
Tillbaka till onsdagen. Vad skulle vi förvänta oss? Hur bra skulle de europeiska lagen vara? Hur bra skulle Uddevalla vara? När vi anlände till Agnebergshallen skrattade de flesta åt mina foppatofflor jag hade på mig. Till mitt försvar var valet av skor i förebyggande syften. Som ni säkert hört under sändning är Agnebergshallen otroligt varm. Att då stängas in ett kommentatorsbås gör inte det hela bättre…
Tanken var att byta om till en mer ”passande” outfit, men då fick jag till mig att jag var tvungen att gå igenom körschemat. Brocaster som producerar det hela, Bohusläningen samt jag gick igenom det hela och ganska snabbt så hade jag förstört det. Mycket har varit osäkert och tydligen verkar kommunikationen inte varit så bra som det kunde varit. I alla fall, vi blev klara och det var dags att förbereda sig för första matchen, Regensburg mot Tre Fiori.
Medan jag drog för, så gott det går i kommentatorsbåset, för att minimera insynen, insåg jag att de på andra sidan läktaren måste tro att jag är dum i huvudet. Det finns nämligen gardiner vid sidan och bak i båset, men inte framför, då planen är där. Detta medförde att det ombyte jag gjorde drog några blickar. Härligt att kunna visa upp att man slarvat med försäsongsträningen. Jag kunde inte bry mig mindre utan gjorde mig redo för sändning. Mitt i allt knackar det på en ljuskille som berättat att han sett mig från andra sidan och började prata en massa med ljus. Jag var inte den rätta att fråga men lyckades komma överens om att vi får se vad som händer.
Första sändning, på engelska, jag och Andrés står i studion nere vid planen och snackar. Musiken är så hög att jag varken hör vad Andrés säger eller mig själv. På detta har jag en örsnäcka för att höra vad produktionen vill att jag skall höra, där hör jag heller ingenting. Bellman, som skötte musiken, var i sitt essä till publikens glädje, men inte min.
Matchen drar igång och det är otroligt ovant. Brassarna i Regensburg visar ganska snabbt att man är det bättre laget, Tre Fiori klart i underläge. Snabbt smäller det och det är mer eller mindre klart att matchen är Regenburgs. Jag vill intervjua en av deras spelare efteråt men ingen verkar prata engelska. Jag får tag i Gui Fonseca som vill prata italienska. Nej, jag pratar bara lite spanska svarar jag och snabbt kommer Caro som är från Italien och tolkar åt mig. Dock så verkar inte alla i produktionen vara med på noterna, vi tror att vi är live, men är inte det, så jag intervjuar i flera minuter innan de springer ner och säger att jag får göra om allt.
Andra matchen och jag Erik Weiefors börjar snacka upp. Därefter går jag upp för att kommentera med Karin Carlsson. Båda från Bohusläningen. Uddevalla börjar matchen starkt, men dippar i mitten för att komma tillbaka på slutet. Efteråt får vi oss ett snack med både Robert Bagger och Emilio Rossi.
Matchen är slut, jag är slut, ja, alla i Uddevalla är nog slut. Kuben jag kommenterade i är inte längre bara varm, utan fuktig. Det konstateras att allt gått bättre än förväntat, alla verkar supernöjda med produktionen, arrangemanget och futsalen. Nu är det dags att ladda om. Tillbaka i Göteborg är vi när klockan är runt midnatt. Jag somnar omedelbart.
Nu sitter jag här, snart framme i Uddevalla. En ny underbar dag av futsal väntar. Se till att komma till Agnebergshallen eller titta in på Bohusläningen för att se matcherna. Läs Futsalmagasinet. Ladda ner appen.
Ha en fantastisk dag!
LÄS ÄVEN: Uddevalla i gruppfinal
