Att det till i år blev en rak, nationell serie för Svenska Futsalligan ställde bra mycket högre krav på de svenska klubbarna. Helt plötsligt blev det för de flesta lag nästan dubbelt så många matcher under en och samma säsong.
Att slutspelet försvann i samband med det blev även det en tankeställare. För klubbarna i allmänhet och för tränarna i synnerhet. Innan räckte det att prestera tillräckligt bra under perioder, och inte mer än så, för att nå en av de fyra (tidigare två) slutspelsplatserna i respektive serie. När slutspelet sedan kom igång kom kraftsamlingen och alla spelare blev helt plötsligt tillgängliga. Sedan får naturligtvis helt avgörande matcher vem som helst att tagga till ordentligt.
Men det funkar ju inte i år. Det vet vi nu. Och därför är det här en på så många olika sätt makalöst spännande säsong vi har framför oss. Frågorna var samtidigt så många inför premiären i mitten av oktober. Kommer IFK Uddevalla Futsal bärga tredje raka SM-guldet, även utan slutspel? Kommer klubbarna klara de långa, och många, resorna? Kommer det finnas solklara topplag och bottenlag?
Just den sista frågan är någonting jag funderat en hel del på den senaste tiden. Kommer serien att delas upp i ett tidigt skede? Kommer lag sticka ut, bra som dåligt? Starten av årets upplaga av SFL gav mig anledning att tro det.
Nacka Juniors, Örebro FC, IFK Uddevalla Futsal, Skoftebyn och Borås AIK började dra ifrån och lägga sig i täten relativt tidigt. Samtidigt gjorde många andra lag raka motsatsen. Norrköping, IFK Göteborg, HBK, Strängnäs, KFUM Linköping och även Torslanda (till en början) såg väldigt uddlösa ut och hade svårt att ta poäng.
LÄS OCKSÅ: Nacka Juniors fortsätter tappa i toppen
Aha. Redan så tidigt hade SFL skapat sig en tydlig topp- och bottenstrid, tänkte man. Men det var ju bara vad SFL-lagen ville få oss att tro, för sedan började det riktiga hjärnspelet. Efter nästan sju (för två lag åtta) färdigspelade omgångar är SFL precis lika levande som den var 12 oktober inför premiären. Visst är det underbart?
Nu ska jag exemplifiera varför SFL är så satans härligt svängande.
Nacka Juniors inledde med sex övertygande segrar, däribland stabila 7–1 borta mot Djurgården, och ingenting verkade kunna stoppa dem. Sedan kom första förlusten, och det mot Torslanda. Ett Torslanda som den här helgen föll mot Djurgården med 4–1. Makes sense? Inte för mig heller.
Sedan har vi Norrköping, som med inledningen av den här säsongen spåddes bli alla lags slagpåse. Nej, minsann. Efter fem mindre imponerande förlustmatcher under inledningen har de nu besegrat både Hammarby och Borås AIK. Vem trodde det för två veckor sedan?
Djurgården, som alltså förnedrades av Nacka Juniors tidigare, reste till Göteborg den här helgen med åtta poäng efter sex omgångar. Sedan smällde de först dit Torslanda, som kom från segern mot Nacka, och sedan ett superladdat IFK Göteborg. Och helt plötsligt har Djurgården häng på topplagen (om det nu finns sådana).
Det finns många fler exempel, och än så länge är det bara IFK Göteborg och Halmstads BK som står utan seger. Fortsätter det här mönstret, som helt saknar mönster, så lär HBK vinna nykomlingsmötet mot Strängnäs nästa omgång samtidigt som Blåvitt slår Torslanda i derbyt. Eller? Örebro FC är det enda lag som ännu inte förlorat i år. Imponerande. Hur länge lyckas de behålla den sviten, tro?
SFL är igång, och det är ett riktigt getingbo. Alla matcher lever sitt eget liv, och det är helt underbart. Förhoppningsvis har vi både en toppstrid och bottenstrid som lever hela vägen under den här 26 omgångar otroligt långa serien.
Det värsta med det här? Det har blivit jävligt svårtippat…
(Foto: Nobbes Djurgårdsbilder)
