Jihad Nashabat var inte dålig i sin kritik mot landslaget. ”Det blir komplicerat för vissa” svarade han ärligt när vi intervjuade honom, där han dessutom var besviken över sin egen insats. Bra att Nashabat kan säga det som kanske inte är det roligaste att säga, men dessvärre oerhört tråkigt om det nu är fallet.
Redan tidigt i turneringen höjdes röster kring att motorsågen skulle fram, vilket även lyftes efter vad som bör kallas en fiaskoinsats i Nordic Cup. En fjärdeplats med tre inspelade poäng och endast Grönland bakom på två. Grönland var nära att rubba på värdnationen Norge, i en match där man ledde med 3-2 men inte kunde neutralisera jokerspelet i sista minuten. Hade Grönland klarat av den minuten hade Sverige slutat sist, även om säkerligen det finns tusen sådana här händelser som kunde påverkat utgången.
Ni frågade efter det, jag levererar det. Fram med popcornen. Här kommer motorsågen.
Sverige är säkerligen världens bästa land på bortförklaringar. De rutinerade spelarna levererade inte, de nya spelare förstod inte och marginalerna var inte på vår sida. Sanningen är ofta hård, den svider, sådär äckligt som gör att man först blir förbannad men efter en stund inser att det finns en gnutta sanning i det hela.
Vi är inte bättre än det här.
Ja, frågar man de flesta bör vissa spelare ha petats och vissa andra ha tagits in. Någon förstår inte varför en viss spelare, medan en annan inte förstår hur en annan spelare inte har tagits ut. I sportens värld är dessvärre de kortsiktiga resultaten ofta viktiga, fråga bara Mikko Seppälä. Hans projekt gick i kras, det levererade inte. Det gjorde inte vårt landslag heller.
Hade landslaget förlorat mot Finland och vunnit resten, kanske någon oavgjord, så hade det säkerligen varit frid och fröjd. Nu är detta inte fallet. Även om budskapet utåt är en sak tror jag Lasse-Matija kommer spendera de närmaste veckorna att inventera den ”bastrupp” som hittills varit med i landslaget. Ingen sitter säkert. Sedan måste vi fråga oss, vad kunde vi gjort bättre?
Jihad Nashabat säger att det är för komplicerat för vissa. Det visar på att den grundutbildning spelarna får från sina klubbar är undermålig. Vi kan inte förvänta oss att en landslagssamling skall ge spelarna all den kunskapen de behöver för att spela internationell futsal. Däremot bör de spelarna som spelar i lag där man försöker utveckla sporten kanske premieras före en individuellt bättre individ? Eller kan man lära den individen taktiken tillräckligt snabbt?
Balansgången är svår. Jag är glad att jag inte är förbundskapten.
För i tider som dessa är man ifrågasatt. Börjar inte resultaten komma blir det en negativ spiral. Jukka Kytölä i Finland säger i min julkalender att det kommer att ta tre till fyra år innan vi kan ”förvänta oss” resultat. Har vi det tålamodet? Har Lasse-Matija det förtroendet att de verkligen kan göra den nysatsning som då krävs, utan att få foten när det går mindre bra?
En annan intressant aspekt – vad förväntar vi av de spelarna som faktiskt får representera landslaget? Ingen av dem är såpass privilegierade att de kan syssla med sporten på heltid. Herregud, säsongen är fortfarande så kort att om man blinkar missar man den. En dag i landslaget betyder för många uttagen semester, tid borta från familjen, tid som man aldrig får igen.
Börjar det då bli negativitet runt landslaget hjälper det inte till.
Svaret på problemen är inte en rikstäckande liga, en fast trupp eller fler spelare från fler klubbar. Svaret är bättre utbildade spelare.
Det finns ingen nationell utbildningsplan för tränare som hade kunnat främja detta, jag vet.
Däremot måste klubbarna börja att våga göra något annat än att backa hem och kontra. Resultat är viktigt, ja, men man kanske kan börja med något litet? Börja med att göra någon taktisk variant. Ha ett teoripass med spelarna. Försök sätta en trupp där spelarna som faktiskt spelar också satsar på futsal, inte har det som en bisyssla på vintern.
Pengar som skulle läggas på resor i en rikstäckande liga kanske hade gjort intresset lite större, men inte skulle det bli roligare matcher om alla lag stod stilla i sitt spel?
En fast trupp för landslaget skulle inte heller vara något att rekommendera, spelare kommer och spelare går. Vi vet att vi inte kan försörja spelarna på heltid, därför kommer också spelare försvinna. Man får ett nytt jobb, fotbollsklubben går upp en serie, man skaffar familj.
Då kan vi inte låsa in oss på att vi måste ha ett visst antal spelare, för det är precis det vi delvis gör nu. Det som har varit, har varit och kan inte förändras. Det går inte att leva på gamla meriter.
Vad gäller fler spelare från fler klubbar finns det säkerligen vissa klubbar som har fördelar med namn, historia och marknadsföring. Här måste lagen bli bättre på att profilera sina spelare. Om inte personerna i närområdet vet vem spelaren är, varför skall förbundskaptenen göra det?
Det finns inga lätta lösningar, men vi måste också ställa saker mot varandra. Såhär kan det inte fortgå om vi vill komma någon vart i futsalvärlden. Däremot är lösningen väldigt mycket enklare om var och en tar till sig varandras ord och försöker göra något bättre.
Vi har en fantastisk vecka framför oss, det finns saker att göra, så jag tycker vi slutar här och tar helg. Ha de gött!
