Eller jag vet inte, kanske att det kommer att finnas ett och annat sillyrykte att skriva. I vilket fall som helst, välkommen till BW:s värld. Trevligt att råkas igen, även om det inte var så länge sedan. Veckan har bjudit på final, vilket givetvis är något man förväntar mig att ta upp i den traditionsenliga söndagskrönikan. Egentligen talar resultatet för sig själv, men jag får väl skriva ett par rader.
Resultatet i matchen var allt och ingenting i finalen. Ett ÖFC som hade hållit tätt bakåt och spelat disciplinerat hade kunnat utmana Uddevalla på ett helt annat sätt än vad vi fick se. Istället slarvade man ofta i det defensiva jobbet, lite nonchalanta, som vi inte har fått se dem i slutspelet. Däremot tycker jag att tendenserna redan fanns i serien, efter att man gått och vunnit den. Här har Christoffer Skoog lite att jobba på inför framtiden.
Det skall inte underskattas att ÖFC gjorde sin första final, medan Uddevalla gjorde sin fjärde raka. Rutinen och lugnet som fanns hos spelarna bidrar också till den härdsmälta vi fick bevittna i Gamla Idrottshuset. Uddevalla var kliniska medan ÖFC schabblade.
Sedan kanske det hjälper när man får bänka Robert Bagger och Emilio Rossi inledningsvis, två spelare som hade varit självklara i vilket SFL-lag som helst. Det visar på en helt okej bredd i Uddevallas trupp.
Uddevalla har haft en kämpig säsong med mycket turbulens, som man tillslut gick oerhört bra ur. När väl spelarmaterialet funnits där, som i första mötet med ÖSK och finalen, visar man på ett fantastiskt futsalregister. Det jag skulle oroa mig om jag var i Uddevallas kläder är den skadebenägenhet som finns i truppen. Tar vi Uefa i början av säsongen var flera spelade hämmade av skador, precis som under säsongen.
När fotbollen var som mest död började helt plötsligt flera spelare bli friskare och friskare. Övergången från fotboll till futsal kommer var oerhört viktig kommande säsong, då vi inte har något slutspel. Det lär inte fungera att blanda och ge i första delen av säsongen för att komma igång på slutet.
Däremot visar spelare som Mido, Petrit Zhubi och Fredrik Söderqvist att det finns en stor vilja att ha kakan och äta upp den. Efter att ha spelat fotboll har de åkt direkt för att spela futsalmatch. Jag har sagt det förr, jag lär säkerligen säga det igen, men det är stort. Det är också de uppoffringar som i slutändan ger ett guld.
Petrit Zhubi var fenomenal borta mot Nacka, i första mötet. Utan honom hade man säkerligen inte haft med sig en vinst från det mötet.
På tal om spelare med stor individuell skicklighet, efter Kristian Legiecs intåg i Uddevalla köar landslagsspelare för att förstärka.
Visserligen kan man peka på spelarkvalitén och lagets framgångar som anledningen till varför, men jag vill också plocka fram ett par guldhjältar som inte fick stå i rampljuset under lördagens prisceremoni.
Tommy Rasimus, mannen som får det mesta gjort i Uddevalla. En man med ett oerhört driv och engagemang. Katrin Sjöholm med familj som bemannar Uddevallas café match in och match ut. Harry Gerd som sköter sekretariatet och sportchefsrollen. Listan kan göras lång, men där har ni ett axplock.
Någon som också förtjänar en eloge är Ronny ”Pilen” Pettersson i ÖFC som också han gör ett fenomenalt jobb. Alla ni funktionärer runtomkring är ett värda ett guld. Nej, nu får det vara slut på fjäskandet.
Okej, det kanske blev lite mer än ett par rader, men ni vet hur det är med mig och skriva lite.
Nu verkar det som att jag får titta utomlands för att stilla mitt begär. Finland, Spanien, kanske Kroatien. Eller så får jag frossa i det arbete jag förväntar mig se från alla klubbar inför kommande säsong. Vi får väl se, något lär jag hitta på. Tills dess, eller tills nästa vecka, får jag önska på återseende.
Låt inte kylan ta över och ha en fantastisk vecka.
