Snart börjat Gothia Cup och som sportgalning kan man inte låta bli att intressera sig för diverse ungdomslag som gör det de älskar. Även om Gothia Cup inte är min favoritcup, vilket vi kan diskutera en annan gång, är det ett verkligen ett mecka för fotbollsälskare.
Därför kan jag inte sluta tänka på de spelare som vi har inom futsalen för tillfället. Skulle vi frågat valfri spelare när de var 15 år, hade de sagt att de ville bli fotbollsproffs. Frågar vi några idag vill de fortfarande bli det. Visst, sporten är ung, men när skall vi vakna upp?
Framför sig ser man ett liv i lyx, miljoner som trillar in på bankkontot samtidigt som femtio tusen i publiken skriker efter ännu ett fantastiskt mål. Jag vill inte vara den som är den, men med stor sannolikhet blir man inte den personen.
Skall vi kategorisera de spelarna som spelar i SFL är det, ursäkta uttrycket, avdankade samt drömmande fotbollsspelare. Med detta vill jag inte säga att det är något fel att vara ”avdankad”, utan att det är en grupp som kanske är runt 30 och lagt ner proffsdrömmen. De har skaffat familj, klättrat i karriären och har många ansvarstaganden. Dessa spelare är viktiga då de flesta alltid prioriterar futsalen och inte fotbollen.
Sedan har vi en annan grupp spelare som är lite yngre, som vi kan kalla de drömmande fotbollsspelarna. De spelar fotboll i kanske Division 2 eller 3, och har givetvis drömmen om att något lag högre upp skall upptäcka dem. Tyvärr lär jag väl låta som en sur, grinig och tråkig gubbe, men tyvärr kommer de flesta inte bli proffs. Oddsen är väldigt höga på att du skall bli det, är fallet så vill jag givetvis gratulera.
Dessa spelarna kan man ofta få uppfattningen av att futsalen är något man gör på vintern, kanske med kompisarna för det är skoj. Ja, futsal är skoj. Samtidigt är det på blodigaste allvar! Som störst hallidrott i Sverige, sett till antal licenserade spelare, måste vi ändå kämpa för att få halltid. Kolla på Lindahl, svenska mästare två år i rad. Noll timmar. NOLL! För sportens bästa måste vi göra ALLT för att folk skall ta oss på allvar. Då funkar det inte att man tar allt med en klackspark. Futsal är också en sport. Den bör behandlas som en sport. Inte som fotbollens mindre begåvade brorsa.
Division 2 kan ofta låta högt, men faktum är att det är att det är fjärdeligan i Sverige. Allsvenskan, Superettan, Division 1 och slutligen Division 2. Därför har jag väldigt svårt att se varför man hellre satsar på det när man kan spela futsal i högstaligan.
Visst, dessa klubbarna ger lön, men är det något man överlever på? Är det dessutom värt att lägga ner fem träningar i veckan på något som man i princip senare får kasta i sjön? Varför inte spela futsal och satsa på den civila karriären?
De drömmande fotbollsspelarna måste dock också få finnas. Jag tror på att de skall ha en plats i sporten också. Däremot måste den gruppen bli mindre. Vi måste få in futsalen mycket tidigare i åldrarna. Få in spelare under 20 år som vågar satsa på futsal. De spelarna behöver vi ha in i SFL för att sporten skall överleva.
För att detta skall fungera måste vi börja organisera ungdomar tidigare. När jag var liten kunde man tillsammans med kompisarna hitta någon gräsplätt och spela fotboll. Kanske en tre mot tre, där vi fick offra våra kepsar som stolpar. En liten yta, många tillslag, mycket boll. Jag vet inte vad ni säger, men för mig är det mer futsal än fotboll. Därför tror jag inte det är några problem att få ungdomar intresserade av sporten.
Det som är problemet är att fotbollen hägrar där, som ett ok på ungdomarnas axlar. Vem säger att man vill bli ingenjör när man är liten? Man blir hellre fotbollsproffs. Jag tror att ungdomsidrotten behöver titta sig rejält i spegeln. Jag har under hela mitt liv fått höra från tränare hur mycket jag skall träna för att jag skall bli proffs, men aldrig att jag skall göra mina läxor för att klara skolan. Även om sannolikheten att jag blir proffs är mindre än att jag lyckas civilt.
Syftet med ungdomsidrott är givetvis spets, men också bredd. Kanske skall vi också börja vara ärliga mot våra ungdomar och berätta för dem från början att de med största sannolikhet inte kommer bli proffs. Detta istället för att försöka tuta i dem att de kan bli vad de vill.
DE KAN givetvis bli fotbollsproffs. Lika väl som rörmokare eller arkitekt. Sedan får man väga sina chanser, vad man vill satsa på och så vidare. Alla kan inte bli fotbollsproffs. Alla kan inte heller bli rörmokare. Kollar man andelen som livnär sig på respektive yrke talar dock statistiken sitt klara språk…
Det finns många bra initiativ i Sverige. Vi har till exempel Ove Holmberg i Stockholm Futsal som har integrationsprojekt med öppna träningar där ungdomar får spela. Det finns även andra klubbar med liknande projekt. Vi har Torslanda som satsar hårt på ungdomarna.
Framtidens futsalspelare måste komma därifrån. Från ungdomsverksamheter. Inte från något Division 2-lag man hamnat i efter att ha varit lovande talang och provtränat med Allsvenska klubbar.
Som jag sade ovan, dessa spelare skall givetvis också ha en plats. Men, det blir inte hållbart i längden. Därför eftersträvar jag mera spelare, som Edward Holmén, som gjort flera hundra futsalpass i Torslanda (före detta Avenyn). Som efter hård träning får debutera i högstaligan som yngsta spelaren någonsin. Vi måste få in fler ungdomar i sporten. Spelare som tar sporten på allvar och lägger sin själ i den. Som kanske även har insett att de aldrig kommer bli proffs och kan kombinera sporten med ett ”vanligt” jobb.
Vem vet, kanske kan man till och med livnära sig någorlunda på sporten? Klart är att vi måste få ett Sverige där ett par 15-åringar säger att de vill bli futsalproffs.
