Torslanda IK Futsal höll under sportlovet en futsalskola för barn födda mellan 2007 och 2010 i Torshallen. Lek och bus varvades med futsal och många skratt när ledarna från Torslandas futsalsektion fick göra allt från att knyta skor till att visa hur man skall sula bollen.
”Parkering reserverad för personal”, läser jag på skylten utanför hallen. Jaha, tänker jag. Jag får väl parkera någon annan stans.
Jag parkerar en bit bort, osäker på om det faktiskt är en parkeringsplats. Som tur är, är bröderna Haglunds pappa rektor på Torslandaskolan som jag parkerat utanför, han kanske kan rädda mig från parkeringsböter.
Med beslutsamma steg kliver jag upp till hallen där min futsalsäsong började, nämligen den där Torslanda träningsspelade mot Warta. Min första match som kommentator, som var början till något stort.
Hallen är skofri, så jag får ta av mig mina skor. Men var håller de hus? Ganska snabbt konstaterar jag att barnskriken är min vägledning och jag går in i hallen där organiserat kaos verkar råda.
Jag kliver in och ser flertalet glada barn som springer omkring i nya Torslanda IK Futsal-tröjor. Blåa för dagen vilket jag inte är van vid. Inte heller är jag vana med så många spelare på en sådan liten yta.
Jag har kommit lagom till tvåmålet och det är som det brukar när juniorer spelar, alla vill vara där bollen är och alla vill göra mål. I för sig besöker jag futsalskolan under första dagen, spelsystem och liknande kanske är något man skall gå igenom senare i veckan…
Det vankas lunch och tydligen är det bara hälften av barnen som jag har sett, resten är nere och käkar. Lite snällt frågar jag om jag kan få hänga med och det kan jag.
Ledarna får se till att samla alla barn, hjälpa dem med ytterkläder och även knyta ett par skor. Till sist har man fått iväg hela gruppen och vi går ner mot den för övrigt väldigt fräscha Torslandaskolan.
Till lunch serveras köttfärssås och spaghetti, en riktig idrottsklassiker. Den tar mig tillbaka till den tiden jag var på läger med mina kompisar och tryckte i mig en portion för att orka resten av dagen.
Annons: Här hittar du oddsen för SM-slutspelet
När man pratar om trollen så träffar jag bröderna Haglunds pappa, Peter, som jag får en lång pratstund med. Jag har sett honom på läktaren under säsongen, stolt påhejande i vått och torrt. Han sitter alltid troget med sin halsduk och det är sällan någon slår hans glädje när Torslanda hittar nätet. Speciellt om någon av sönerna gör mål…
För övrigt växte jag på samma gata som bröderna Haglund och när jag förtydligar vem min far är inser vi nog båda hur liten världen är. Livet slutar aldrig att förvåna än, vem trodde att våra vägar skulle korsas igen för ett år sedan?
I alla fall så verkar tiden gå väldigt snabbt, för plötsligt har alla barnen ätit upp och de verkar nästa vänta på att jag skall bli klar.
Vi stegar upp till hallen igen, där den andra gruppen redan är igång. Erik Johannesen sitter på en bänk på andra sidan och tittar på. Kanske värvar han talanger till nästa säsong, eller så är det hans son som upptar hans uppmärksamhet.
Jag får förklarat för mig att de kör lite fri lek såhär efter lunch för att få igång barnen igen. Det verkar bli allt från att springa och jaga varandra, till straffar och finter. Även jag rycks med och tar en boll för att trixa lite. Minnen väcks åter till liv och jag hade lika gärna kunnat vara en åttaåring i blå Torslandatröja som spenderar sportlovet med att spela futsal. Glädje är verkligen ledordet. Särskilt när de får en avdankad hobbyskribent, som inte kunde annat än att tacklas, att njuta av att leka med futsalbollen.
Jag bestämmer mig för att intervjua Kimmy som går på lägret.
Mitt i allt ringer Håkan Lösnitz och vill prata kval och futsal med mig. För övrigt ett kval som ser riktigt spännande ut, något som jag skall följa med glädje.
När samtalet är slut verkar det som att ena gruppen kör stafett, medan den andra springer omkring och utmanar varandra. Det springs snabbt på ena sidan och på den andra sidan är det finter och fina tacklingar.
När de kört en stund är det dags för match mellan de två grupperna och jag passar på att åter igen intervjua en deltagare, Alice. Dock så dröjer det inte länge innan jag blir intressant och vi får mer besökare i form av bland annat Melvin och William.
Det är verkligen roligt att se alla dessa barn springa omkring och skratta. Mitt hjärta fylls av värme. Jag tror de flesta som hade varit där och se vad jag hade sett hade smält. Initiativet är verkligen bra, att få dessa knattar att springa inne och spela futsal.
Det är varmt inne, spelet är intensivt och ledarna gör ett kanonjobb för att varje individ skall bli sedd och hörd. Intresset och nivån varierar självklart men alla är med på sina villkor. Det är verkligen inte lätt att hålla reda på alla barn som springer hit och dit.
Någon blir ledsen, någon vill kanske hem och någon vill spela längre. Det spretar självklart men överlag så är glädje det viktigaste. Ingen lär väl bli en Zlatan efter lägret men de kommer i alla fall ha haft roligt och fått vara med sina kompisar. Kanske har man träffat en ny kompis? Kanske har man lärt sig någon fint eller övat skotteknik? Kanske har man lärt sig att futsal och fotboll är två sporter och att de båda är väldigt roliga att utöva?
Även om lagens satsningar i SFL är minst lika viktiga för sporten så är en levande förening det som skall säkra tillväxten. Därför längtar jag tills Kimmy, Alice, Melvin, William och alla de andra knattarna tar Andréas Haglunds plats i seniorlaget. Fullsatta läktare, tv och övrig media på plats samt stort erkännande i Sverige och världen.
Futsalens framfart har bara börjat.
